Vad säger man till en av sina spelare när man ser att det inte funkar? När det värker i knät och hon inte kan köra fullt ut? När man ser att hon verkligen vill, men smärtan tar över.. När läkarna säger vi gör ingenting åt den här skadan, du får träna rehab och bygga upp, du kommer kunna få ett skydd som kanske hjälper, hjälper det inte så kan vi kanske ge en kortison spruta men då blir till att sitta still i 3 veckor och inte idrotta..

Jag själv har opererat främre korsbandet i båda knäna. Jag känner till rehab tiden på en korsbands operation som läkarna rekommenderar, jag fyllde 15 år 4 februari 2005 dagen efter alltså 5 februari 2005 ska vi spela sista matchen på dag 1 i SM steg 4. Matchen är igång och vi är med i matchen i andra halvlek har vi chans att rycka jag går som v9 får order om en ”rulle start” min kant satsar och jag får bollen och stegar förbi min spelare och i samma skede som jag ska passa bollen så känner jag den där otroliga smärtan i knät som inte går att beskriva, det gör så fruktansvärt ont att passningen till m9 inte flyttade sig mer än ett par cm och jag blir liggande.. Dom lindar mitt knä men jag kände att det var något som inte stämde men jag var 15 år och handbollen var en alldeles för stor del av mitt liv för att jag skulle kunna tro att något gått sönder. Tränaren sa åt mig att det blir inga fler matcher för din del den här helgen, jag skulle få sitta på läktaren resten av steg 4.

Efter denna helg så fick mamma köra in mig till sjukhuset för en MR (=Magnet röntgen) och sen skulle vi vänta på att Christer på sjukhuset i Norrtälje skulle höra av sig när han fått bilderna.. Som jag väntade det gick en det gick två det gick sju dagar och jag tjatade på pappa att dom inte hade hört av sig och min pappa sa att ”Sarah jag kan inte trolla fram bilderna” då förstog jag inte vad som skulle ta sån tid, men efter elva dagar så ringde Dr. Christer till pappa och meddelade beskedet om att mitt korsband var av och det var ett faktum. Vad innebar det här? Korsband av, kan jag spela, om jag bara spelar lite? Vad ska man göra? Juste operation hade någon pratat om, ska jag operera mig? Nej jag skulle spela handboll. Sagt och gjort så låg jag på operations bordet 24 maj 2005 sen började den riktiga resan från skade tillfället fram till operation tränade jag på gymmet 4 dagar i veckan med cykling, uppbyggnadsträning av lår och knä muskler och även en hel del bänkpress också :)

Från att ha tränat 4 pass på gymmet varje vecka till att ligga i soffan 24 timmar om dygnet var en omställning för mig. Men att ens stödja på benet kändes omöjligt till en början skulle jag lära mig gå på nytt? Att hamna på mage i sängen var en katastrof, en morgon ringde jag mamma som för övrigt var på jobbet och så sa jag ”jag ligger på mage och jag kommer inte här ifrån” nej men Sarah jag kan inte göra något åt det svarar hon och skrattade lite lätt. ”men hallå jag kan inte vända på mig” så det var en av mina egna rehab övningar i sängen att lära mig att vända på mig från mage till rygg (det har jag förresten även tränat med syrrans barn och han är bara så bra på det nu.) Åter till träningen, mitt första besök hos sjukgymnasten bestod av att ställa in motions cykeln och prova att cykla. Efter första passet så sa min sjukgymnast ”ja det här ser ju bra ut” Bra sa jag? Jag kan ju inte ens trampa ett helt varv, vad är det för fel på mitt knä? Då svarade min sjukgymnast skrattandes ”Men lilla du, du vet om att du just blivit av med en sena från baksida lår och att dom precis bildat ett nytt korsband i ditt knä för bara 3 veckor sen?
Så kul tyckte jag att det var…

Samtidigt som jag påbörjade rehab tiden så fortsatte spelare som är födda samma år som jag att träna och vara på träningsläger med distriktslaget och just Sverigecupen var mitt mål, jag skulle rehaba, springa och vara i form till januari 2006 då turneringen gick av stapeln. Som jag tränade..
När dom andra tränade handboll tre pass i veckan så tränade jag styrke träning med min kropp som belastning. Hör och häpna i November 2005 gjorde jag mina första minuter på planen igen. En av ledarna satt på en rad upp på läktaren i Vikingahallen och sa till huvudtränaren ”plocka av Sarah nu, nu har hon spelat 5 minuter som vi kom överens om.” Han gjorde det inte till en början men jag fick spelade totalt 7 minuter denna match och det var så kul, jag ville fortsätta men kanske var det klokt att plocka av mig i tid. Men den dagen skulle inte bli min comeback, ett litet bakslag väntade mig. Skulle det gå åt helvete nu tänkte jag, en vecka ledigt från tränandet då knät svullnat litegrann, sen på det igen sen ringde min distrikts tränare mig någon gång i december och sa du är uttagen välkommen med på bussen som tar oss till Katrineholm i januari. Efter alla dessa timmar på gymmet, i hallen, med lagen som jag spelade med då. Jag hade blivit uttagen! Vi slog ut Göteborg i kvartsfinalen men fick se oss slagna av starta Östergötland, men vi hade gjort det bra! Upplands F-90 en tid jag aldrig kommer glömma! Och nu var det dags att ta tag i klubbhandbollen på riktigt jag flyttade till Rosersberg nu skulle jag testa mina vingar!

År 2006 i maj då hade det gått precis ett år sen jag opererade mig och då skulle jag testas på egen hand, min tränare kastade ut mig i mil spåret jag skulle springa milen på tid. Nu mina vänner ska ni få glädjande besked! När klockan stog på 50 minuter blankt ramlade jag in över mållinjen jag hade nått mitt mål. Jag var starkt igen!

Trodde jag…

Gång nr 2 var på ”hemmaplan” Kolsta hallen i Märsta, 1 april 2007. Vilket skämt tänkte jag först. Sista seriematchen innan TeamSportia slutspelet, tror vi möter GT/76 som dom hette då. Jag som då var M9 ska växla upp min V9 som sen ska sätta mig i skott läge trodde jag… När jag lite slarvigt sätter i en satsning mot GT försvaret och ska växla så vrider jag överkroppen och sen kommer en spelare och ger mig en lätt knuff. Eftersom jag har kroppen vriden ”bakåt” och fötterna framåt och sen kommer knuffen från sidan slits även korsbandet av här. Smärtan den här gången var likadan, ont på exakt samma ställe. Jag kände igen smärtan så bra att det var inget att snacka om mamma fick köra mig till sjukhuset ännu en gång, än en gång fick jag beskedet att ditt främre korsband är av.

Det kan inte vara möjligt, hur kan jag ha en sån otur? Varför händer det mig? Jag vill ju spela handboll jag gör det ca 6-7 pass i veckan varför händer detta mig?

Ja då var vi där igen då, jag ringer tillbaka till Dr. Mats denna gång, han var/är min operations läkare (blev skickad till honom när jag pratat med Dr. Christer också) får en ny tid för operation.. upp på det där operations bordet igen, vips så hade jag ett nytt korsband i höger knä och nu var det dags för rehab igen. Samma procedur igen, rehab 8 månader och denna gång var det riktigt motigt att ta sig igenom denna rehab, många kvällar efter träningstid som man fått hålla tårarna borta för att inte bryta ihop helt. Men jag kämpade på och snart (läs ett år senare) var jag tillbaka på banan igen.

Att dra ett korsband behöver inte alltid vara så avancerat, det som hände här i steg 4, 5 februari 2005 var att jag när jag sätter i steg i sättningen så ”fastnar” vänster benet i golvet och jag hamnar på något sätt i ett utsträck läge med hela benet och sen kommer smärtan. Det känns som om du skulle dra i en gummisnodd enda tills den går sönder. Kan känna känslan än idag.

Det är inte alltid lätt att var ung och utsättas för den här typen av skada, du känner av den varje dag, du måste träna, träna, träna för att knät ska orka hela tiden. 6 år har gått sen första korsbandet och jag har fortfarande ont emellanåt, värst är det på höst och vinter tid. Kylan gör att det smärtar ordentligt i knäna.

Åter till inlednings texten, hur gör man då för att inspirera denna unga tjej som just nu har det motigt med en knä skada? Hur gjorde dom med mig? Varför gjorde dom så? Är det individ anpassat det också som med mycket annat i den här sporten?

Det ska jag ta mig en funderare på.

Hoppas ni haft en trevlig läsning!

//S.F