Den fysiska smärtan gör inte lika ont som den psykiska, det är något jag ständigt får bekräftat. Att bryta armen gjorde ont, fruktansvärt ont, men att veta att det läker med tiden gör att det går att acceptera. Men om inte tiden räcker till, hur accepterar man det då? Det är den smärtan som gör ondare. Att behöva lämna den här säsongen och laget på det här viset var inte vad jag hade planerat. Jag är faktiskt inte klar. Men efter gips i fyra veckor är säsongen färdigspelad, serieresultatet fastställt och då finns det ingenting jag hade kunnat bidra med för lagets framgång. Jag kan röra fingrarna igen, det blir bättre det blir det, men det ändrar inte det faktum att det är över för mig. Det jag lärde mig av det här är att ta vara på det jag har och inte ta allt för givet, för plötsligt kan det vara förlorat. Det gick på mindre än en sekund och nu missar jag så mycket mer än så. Tack för allt stöd tjejer och vi får inte glömma hur nära det faktiskt var att ta 2 poäng från serieledarna igen. Jag är en stolt nummer 25 och nu ska det köttas och slitas!

VINN RESTEN NU BRUDAR - JAG KOMMER GARANTERAT ATT VARA ERT BIGGEST FAN!



/ Ramona