Den där lördags/söndags morgonen då du ställt klockan, planerat frukosten, hunnit med en givande promenad i morgon solen. När du vaknar och mår sådär bra som man bara kan göra, att räkna upp allt i huvudet så du fått med dig allt, skorna, tröjan, shortsen, handduken.. Känna den där känslan när du packar ner matchtröjan.. Komma ihåg från senaste matchen, hur inspelet gick fram eller hur bollen for in i nätmaskorna bakom målvakten. Att se de där leendet, att höja näven mot taket och se upp emot publikhavet som tagit sig till vikingahallen för att se dig spela. Att ställa upp i spelargången för att invänta Stefan Wittberg som ska ropa i skånelas damer, att invänta honom att säga de tröjnummer som du valt att spela med på ryggen det är en mäktig känsla som gör mig glad, känslan att vi i laget ska visa publiken härlig handboll och för att kriga och visa stort hjärta för emblemet vi har tryckt på bröstet på matchtröjan.. Det är mäktigt!!
Såhär känner jag, men inte just nu!

Den här känslan längtar jag efter att få känna igen!

En av mina tränare sa en gång, "det är inte siffran på ryggen som gör dig till den spelare du är på plan utan det är du och ditt emblem på tröjan som gör dig till spelaren vi ser på banan."

/F