Tändvätska!!
Hejsan!
Det här blir mitt allra första blogginlägg och jag vet inte hur detta ska sluta, men någon gång måste vara den första, inte sant?
Förlusten igår mot Lidingö, med slutresultatet 35-34, grämer mig lite grann fortfarande och att se att jag som målvakt har släppt in 35 bollar på 60 min är som en kniv i bröstet. Jag börjar att tänka på att vilka bollar jag kunde ha tagit, vad jag kunde ha gjort bättre. Kanske skulle jag ha varit mer fokuserad vid vissa situationer, haft mer mod i kroppen och sprungit fram till den bollen som tog en studs innan den hamnade i den kontrande lidingötjejens händer, för att vi idag skulle kunna se på ett helt annat slutresultat.
Det är lätt att se tillbaka på en match och tänka på de misstagen och de mindre bra sakerna man har gjort och kanske svårare att se framåt och tänka: "Nästa match då jävlar ska jag vara helt superfokuserad och modigast i alla situationer!". När jag däremot satt i omklädningsrummet efter matchen och tänkte på detta, tankar som även cirkulerar runt i mitt huvud nu, så tror jag att vi som lag inte har svårt alls att tänka framåt igen. Att efteråt kunna se gårdagens förlust som tändvätska och sedan resa agg och se framåt.
Ja hade en otroligt bra känsla igår både innan och under nästan hela matchen, (förutom typ de sista sekundrarna då jag inte fick tag i bolljäveln), och jag trodde på oss alla att vi kunde krossa detta lag. När jag stod i målet och studsa runt och försökte rädda lite bollar, kändes jag att vi som lag trodde på varanda och vi individuellt trodde på oss själva. Vad jag menar med tro är tron om att vi hade kapaciteten att krossa och att vi ville det dessutom. Att vi även litade på spelaren brevid och vice versa.
Vi kämpade oss igenom hela den där nedrans matchen som bokstavligen gick i vågor. Ibland ledde vi med fem bollar ibland ledde dem, men vi gav aldrig upp. Vi lät dem inte ta ett grepp om matchen som vi inte kunna slita oss ur. Den viljan och styrkan i laget var så himla roligt att se och vara en del av att jag inte riktigt vet vad ja ska skriva, (jag bör nog inte skriva så mycket mer det här börjar ju bli aplångt!)
Den här Lidingömatchen är bara TÄNDVÄTSKA inför dagens match som vi ska bränna upp, krossa och vinna med vår vilja, glädje och tron på varandra.
Jag tänkte sluta med världens töntigaste bild på vår hjälte Harry! TAGGA BRUDAR!!!!!
Det här blir mitt allra första blogginlägg och jag vet inte hur detta ska sluta, men någon gång måste vara den första, inte sant?
Förlusten igår mot Lidingö, med slutresultatet 35-34, grämer mig lite grann fortfarande och att se att jag som målvakt har släppt in 35 bollar på 60 min är som en kniv i bröstet. Jag börjar att tänka på att vilka bollar jag kunde ha tagit, vad jag kunde ha gjort bättre. Kanske skulle jag ha varit mer fokuserad vid vissa situationer, haft mer mod i kroppen och sprungit fram till den bollen som tog en studs innan den hamnade i den kontrande lidingötjejens händer, för att vi idag skulle kunna se på ett helt annat slutresultat.
Det är lätt att se tillbaka på en match och tänka på de misstagen och de mindre bra sakerna man har gjort och kanske svårare att se framåt och tänka: "Nästa match då jävlar ska jag vara helt superfokuserad och modigast i alla situationer!". När jag däremot satt i omklädningsrummet efter matchen och tänkte på detta, tankar som även cirkulerar runt i mitt huvud nu, så tror jag att vi som lag inte har svårt alls att tänka framåt igen. Att efteråt kunna se gårdagens förlust som tändvätska och sedan resa agg och se framåt.
Ja hade en otroligt bra känsla igår både innan och under nästan hela matchen, (förutom typ de sista sekundrarna då jag inte fick tag i bolljäveln), och jag trodde på oss alla att vi kunde krossa detta lag. När jag stod i målet och studsa runt och försökte rädda lite bollar, kändes jag att vi som lag trodde på varanda och vi individuellt trodde på oss själva. Vad jag menar med tro är tron om att vi hade kapaciteten att krossa och att vi ville det dessutom. Att vi även litade på spelaren brevid och vice versa.
Vi kämpade oss igenom hela den där nedrans matchen som bokstavligen gick i vågor. Ibland ledde vi med fem bollar ibland ledde dem, men vi gav aldrig upp. Vi lät dem inte ta ett grepp om matchen som vi inte kunna slita oss ur. Den viljan och styrkan i laget var så himla roligt att se och vara en del av att jag inte riktigt vet vad ja ska skriva, (jag bör nog inte skriva så mycket mer det här börjar ju bli aplångt!)
Den här Lidingömatchen är bara TÄNDVÄTSKA inför dagens match som vi ska bränna upp, krossa och vinna med vår vilja, glädje och tron på varandra.
Jag tänkte sluta med världens töntigaste bild på vår hjälte Harry! TAGGA BRUDAR!!!!!
Kommentarer
Trackback
